”När jag först kom i kontakt med Alateen hade jag precis bestämt mig för att rymma hemifrån. Min mamma var full varje kväll, och större delen av dagarna också. Jag var sexton år gammal, men jag visste fortfarande inte hur jag skulle klara mig själv. Pappa hade nyligen skilt sig från mamma, och hon hade fått vårdnaden om mig. I Alateen lärde jag mig att mamma var sjuk, att om hon tog en drink kunde hon inte låta bli att fortsätta tills hon blev full. Jag lärde mig också att jag inte kunde förändra henne, och om jag försökte skulle det bli värre. Så jag började tillämpa de Tolv Stegen och Sinnesrobönen. Efter en tid slutade mamma att dricka. Det vore ju fint om berättelsen slutade här, men det gör den inte. Mamma hade slutat dricka förr, och jag visste att hon kanske inte skulle hålla sig nykter den här gången heller. Det gjorde hon inte. Efter sex veckor började hon dricka igen. Men det jag vill säga är att jag inte blir lika förtvivlad längre när hon dricker. Jag vet att det inte beror på mig. Jag vet att hon älskar mig på sitt eget sätt. En vacker dag kommer jag gå ut skolan, och kan skaffa mig ett arbete. Vid det laget kommer jag att vara självständig, och kan bestämma hur och var jag vill leva. Jag blir fortfarande nedstämd och faller ibland tillbaka i mitt gamla beteende. Men nu har jag vänner som förstår mig, som jag kan prata med, och det är lättare att börja praktisera de Tolv Stegen och Sinnesrobönen igen. Jag har fortfarande en hel del att förändra inom mig. Men tack vare Alateen har jag börjat.”

”Jag är dotter till en alkoholist. Min pappa söp under de tre första åren av mitt liv, men var sen nykter och aktiv i AA under de följande åtta åren. När han började dricka igen efter så lång tid, klarade jag inte av det. Jag hatade honom och alla andra också. Mitt skolarbeta blev lidande och jag isolerade mig. Först ville jag inte prata med någon och tillslut kunde jag inte. Jag var alltid rädd att säga fel saker.

Efter ett tag började min pappa, som alltid var en stillsam, vänlig man att bli våldsam. Jag hamnade mitt i slagsmålen, och mer än en gång fick jag blåtiror och knäckt näsben. En gång var jag till och med tvungen att ligga kvar på sjukhuset för att jag var så illa däran. Jag fick så småningom nervösa besvär och låg på sjukhus nio gånger på ett år.

Till slut sa doktorn att jag hade magsår och att jag bord flytta hemifrån eftersom jag var på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Mamma var emot mig när jag gav mig iväg och jag kände mig som en svikare. Jag åkte iväg och gick på en högskola i nio månader, men jag hade tre olika jobb samtidigt. Det blev för mycket för mig, så jag slutade skolan och ett av jobben. Nu kände jag att jag behövde någonting annat, så jag började i Alateen. Det varade inte länge. För jag gav ingenting och ville nog inte heller, tror jag. Jag kände mig mycket ensam och fick hemlängtan, så jag beslöt att åka hem igen. Där var ingenting förändrat. Mamma ville att jag skulle bestämma om hon skulle skiljas från pappa eller inte. Men det tyckte jag inte var min sak att avgöra.

En kväll när mamma var ute och jag var ensam hemma, kom pappa hem full. Vi hade ett fruktansvärt knivslagsmål och det var nära att jag dödade honom. Jag var så förtvivlad – jag trodde att jag var tokig. Jag körde därifrån med bilen och bestämde mig för att begå självmord.

Jag körde av vid ett mindre stup, men bilen stannade en knapp decimeter från ett träd. Jag klarade mig som genom ett mirakel och bestämde mig för att återvända till Alateen. Den här gången lyssnade jag verkligen och efter tre eller fyra månader började jag själv öppna mig.

Jag kommer alltid vara tacksam att Alateen finns, för jag vet att annars skulle jag inte finnas idag. Alateen lärde mig tala igen, och att inte vara rädd för människor. Alateen har lärt mig att acceptera mig själv och min pappa som vi är och att älska och förstå honom.”