Anhöriga och vänner påverkas 

Alkoholism är en familjesjukdom. Tvångsmässigt drickande påverkar alkoholisten, och det påverkar alkoholistens relationer till omgivningen. Vänskap, arbete, barn, föräldraskap, kärleksförhållanden, äktenskap – allt blir lidande på grund av sjukdomen. De som står alkoholisten närmast påverkas också mest, och vi som bryr oss om och engagerar oss blir helt uppslukade av hur en annan människa uppträder. Vi reagerar på en alkoholists uppträdande. När vi ser att drickandet har spårat ur försöker vi kontrollera det. I sociala sammanhang skäms vi över scenerna, men privat försöker vi hantera situationen. Det dröjer inte länge innan vi upplever att det är vårt fel alltihop, och tar på oss alkoholistens lidande, rädsla och skuld. Också vi kan bli sjuka. 

I bästa välmening börjar många av oss exempelvis hålla räkning på hur många glas en annan person dricker. Vi kanske häller ut dyrbar sprit, letar igenom huset efter gömda flaskor, eller lyssnar efter ljudet av burkar som öppnas. Hela vår tankeverksamhet fokuseras på vad alkoholisten gör eller inte gör och hur vi ska få den som dricker att sluta dricka. Detta är vår besatthet. 

Att se på hur ens medmänniskor långsamt tar livet av sig med alkohol är smärtsamt. Även om alkoholisterna inte verkar oroa sig för alla räkningar, sitt arbete, barnen eller sin hälsa brukar i alla fall omgivningen börja oroa sig. Ofta gör vi misstaget att skyla över. Vi försöker ställa tillrätta och komma med ursäkter; vi småljuger för att reda ut konflikter med andra, och fortsätter att oroa oss. Detta är vår ångest. 

Förr eller senare får alkoholistens beteende omgivningen att ilskna till. När vi inser att alkoholisten ljuger och utnyttjar oss, och flyr undan sitt ansvar, kan vi gripas av känslan att alkoholisten inte längre älskar oss. Vi vill ofta slå tillbaka, straffa och utkräva hämnd på alkoholisten för den skada och förtvivlan som drickandet orsakat oss. Detta är vår ilska. 

Ibland börjar de som står alkoholisten nära att spela med. Vi godtar löften och litar på alkoholisten. Vid varje nykter period, om än aldrig så kort, vill vi gärna tro att problemet är ur världen. Fastän vårt sunda förnuft säger oss att det är något fel på alkoholistens sätt att tänka och dricka, fortsätter vi att dölja våra känslor och vad vi egentligen vet. Detta är vår förnekelse. 

Den kanske allvarligaste skada som drabbar oss som har tillbringat någon del av livet tillsammans med en alkoholist dyker upp som den gnagande känslan av att vi på något sätt har gjort fel. Det kan kännas som det måste vara något vi har gjort, eller inte gjort – att vi inte räckte till, inte var tillräckligt attraktiva, eller inte tillräckligt klyftiga för att lösa det här problemet åt den vi älskar. Detta är våra skuldkänslor. 

Hjälp och hopp 

Vi som har vänt oss till Al-Anon har ofta gjort det i desperation, oförmögna att kunna tro på en förändring, men lika oförmögna att fortsätta att leva som förut. Vi känner oss lurade på en livskamrat, tyngda av förpliktelser, bortvalda, oälskade och ensamma. Det finns tillfällen när några av oss kan verka högdragna, trångsynta, självrättfärdiga och dominerande. Men vi kommer till Al-Anon för att vi vill ha och behöver hjälp. 

Även om vi kanske har drivits till Al-Anon som en effekt av någons drickande, får vi snart lära oss att det är vårt eget sätt att tänka som måste förändras, innan vi kan ta itu med vårt liv på ett nytt och framgångsrikt sätt. Det är i Al-Anon vi lär oss att hantera vår besatthet, vår ångest, vår ilska, vår förnekelse och våra skuldkänslor. Det är i gemenskapen vi får lindring av våra tunga känslor när vi delar vår erfarenhet, vår styrka och vårt hopp med varandra. På våra möten inser vi efter hand att en stor del av våra bekymmer beror på våra egna attityder. Vi börjar förändra våra attityder och får lära oss att vi även har förpliktelser gentemot oss själva. Vi upptäcker känslor av egenvärde och kärlek, och vi växer andligen. Fokus börjar flytta sig från alkoholisten och placera sig där vi faktiskt har en del makt – i våra egna liv.